Det röda paraplyet
Det är sent nu.
Jag står och väntar på bussen efter en lång dag på jobbet. Himlen är täckt av tunga mörka moln. Ljuset verkar ha försvunnit för en stund. En knappt förnimbar förändring i luften får mig att känna att nu kommer regnet.
De första dropparna bildar små mörkare prickar på marken. Jag ser mig om efter ett skydd för jag har lämnat både paraply och regnkappa hemma. Hållplatsen är under bar himmel så en närliggande port blir en bra tillflykt i väntan på bussen. Jag ser ner på mina rödmålade tånaglar som tittar fram genom sandalremmarna. Det är inte så kallt, men jag sveper ändå reflexmässigt den tunna koftan om mig.
Allt det blöta lockar fram så många olika dofter i staden. Våt asfalt är inget jag tycker särskilt mycket om. Lukten påminner mig den gången när jag var liten och mina kusiner låste in mig i mormors otäcka jordkällare. Det var på skoj, men sedan dess är jag rädd för trånga, lite fuktiga utrymmen.
Regnet tilltar i styrka och snart bildas små rännilar utmed trottoarkanten. Människor skyndar förbi porten där jag står. Somliga har till och med börjat springa. Jag undrar varför det är så. Varför aldrig någon stannar upp för att välkomna regnet, för att fånga in dropparna med tungan, som man gör med snöflingor. Att hoppa i pölarna verkar också bara vara okej om man är barn. När slutade jag själv med det? Minns inte riktigt när, men jag kommer ihåg den sköna känslan av att stå i ett varmt sommarregn.
Nej om jag ändå skulle…
Jag tar ett steg ut från min skyddande plats och ställer mig nära trottoarkanten. Trafiken rör sig i snigelfart på grund av vädret, men det bildas ändå en liten svallvåg som letar sig upp mot mina öppna skor varje gång någon kör förbi. Jag blundar och känner efter. Det är rätt behagligt att översköljas, jag låtsas att jag står vid ett hav på en strand.
När bussen väl kör fram och stannar vid hållplatsen är jag genomblöt. Håret som var nyfixat hänger i stripor, sminket rinner, koftan och klänningen smiter åt runt kroppen.
Jag kliver ombord och får en undrande blick från chauffören. Vindrutetorkarnas rytmiska svisch känns tryggt i bakgrunden och jag bryr mig inte om de som stirrar på mig. De få som inte tittar ner i sina mobiler.
Under färden hemåt från min fönsterplats tittar jag ut men, det går inte att se något för sikten är skymd av en suddig blöt hinna. Vattendropparna rinner ner för glaset och jag roar mig med att välja ut ett par som får tävla om vilken som kommer först ner till botten av fönstret.
Det monotona smattret på busstaket är sövande på ett behagligt sätt. Jag känner mig lite trött när bussen saktar ner. Nästa stopp är mitt.
Jag uppfattar en röd suddig fläck längre fram vid hållplatsen där jag skall gå av. Genom regnridån urskiljer jag en bekant gestalt som står under ett rött paraply. Mitt stora paraply. Det är han som av omtanke bestämt sig för att möta mig vid bussen. Som väntat på mig.
Nykär som jag är, blir jag varm i hela kroppen när jag ser honom. Lite generad, med känslan av att ha gjort något förbjudet, vinkar jag åt hans håll. Försöker torka av den värsta utsmetade svarta mascaran med handen.
”Hej, vad fin du är.” Han ler mot mig, ger mig en kyss på munnen innan han tar min portfölj. ”Kom, så går vi”.
Det kippar om mina blöta sandaler när vi går iväg hand i hand. Jag blir glad när han fäller ned paraplyet för att också möta regnet. Himlen är fortfarande nattsvart och sikten ännu skymd, men just nu jag ser världen i klara färger.